Många kräftor och dvärgkräftor är allätare. De äter både vegetabilisk och animalisk föda. Först och främst tillhör alla arter av dvärgflodkräftor i släktet Cambarellus denna grupp. Välkända och populära representanter här är den orange dvärgkräftan Cambarellus patzcuarensis "orange", även känd som CPO, och Cambarellus shufeldtii, Cambarellus diminutus, Cambarellus texanus och så vidare. Dessa dvärgkräftor behöver alltid bruna höstlöv och de äter också växtrester och alger, men de är också mycket förtjusta i proteinfoder som frystorkade vattenloppor, specialfoder för Cambarellus, kräftpinnar och, naturligtvis, allmänt proteinfoder som våfflor och tabletter. Detsamma gäller nordamerikanska kräftor som Procambarus alleni, Floridas träskflodkräfta Procambarus clarkii, som nu tyvärr är förbjuden i EU, Cambarus-kräftor och även den europeiska ädelkräftan Astacus astacus och stenkräftan. De behöver alltså alla en balanserad blandad kost. Australiska Cherax-arter, till exempel Cherax destructor, Yabby, och Cherax quadricarinatus, även känd som Quadri, föredrar också en varierad blandning av växt- och djurfoder. De har inget emot en viss mängd protein i kosten.
Man bör dock alltid komma ihåg att proteinerna i så stor utsträckning som möjligt bör motsvara djurens naturliga näringsspektrum, dvs. komma från vattenlevande djur som fisk, vattenloppor och andra små kräftdjur samt från insekter och insektslarver snarare än från ko och gris. Vattensniglar passar perfekt in i kräftornas naturliga näringsspektrum och är också ett populärt mellanmål för kräftor och dvärgkräftor i naturen.
Situationen är helt annorlunda när det gäller de vackra kräftorna Cherax från Papua och Papua Nya Guinea. Djur som Irian Jaya-kräftan, dvs. Cherax pulcher och Cherax warsamsonicus, Blue Moon eller Red Brick, bör få protein från lämpliga källor, t.ex. insekter och vattenlevande djur, när de är små så att de kan växa upp friska, men situationen är helt annorlunda när det gäller vuxna kräftor. En för proteinrik kost kan få mycket negativa konsekvenser för kräftan och leda till problem med rötning, vilket i slutändan skulle leda till att Papuan cherax dör i förtid. De bör därför få en klart vegetarisk kost och endast i mycket sällsynta fall få till exempel fryst mat. Ett bra sätt att lösa detta dilemma är att hålla sniglar i kräftakvariet tillsammans med Papuan cherax. På så sätt kan djuren lätt ta för sig av de proteinrika sniglarna och täcka sina behov till punkt och pricka.
Också viktigt för kräftor: mineralfoder hjälper till att bygga upp skalet . Förutom kitin (som kommer från insekter och små kräftdjur som vattenloppor) innehåller skalet även kalcium. Kräftor måste täcka sitt kalciumbehov genom födan, så ett lämpligt mineralfoder är verkligen viktigt, särskilt när de närmar sig ruggningen. Om det finns mineralbrist kommer kräftans skal att förbli mjukt och kräftan kommer inte att överleva.